Ett inlägg i kulturdebatten
Ibland hittar man nåt som bara är så där infernaliskt på pricken. Och även om idén om en svensk kulturkanon (alltså en distinktion om vad som är bra och kvalitet) ter sig en smula överdriven så kommer här min åsikt om vad som verkligen suger så jävla hårt, del 1:
loading...
Translate: 
Äh, vi snackar bara lite boll
Jag gillar när Sverige spelar hemmalandskamp för då får jag sitta tillsammans med en kamrat i ett litet småsunkigt kontorsrum i Sundbyberg och snacka. Eller jag snackar inte så mycket, är man expertkommentator (vilket jävla ord) ska man mest vara tyst (Lex Strömberg) och ibland inflika ”Äh, ungrarna tappar markering på Toivonen, då kan Wernblom löpa bort backen och då blir hela bortre ytan fri”. Ibland har man till och med rätt.
I vilken kanal kan man då höra bloggen orera om sina storhetsdagar, undrar då välvilligt inställd läsare?
Ingen alls, svara bloggen klädsamt. Bloggen pratar endast på den exklusiva mobil- och webbkanalen som heter… ehhh… jameniallafall. Nånting med Telia.
Bloggen är glad att Sverige vann och att vi i vårt lag har en så begränsad och därför helt underbar spelare som Pontus Wernblom. En sån som då och då får vara matchhjälte men som oftast inte syns särskilt mycket och som man är oerhört glad åt att ha i sitt lag. Som motståndare avskyr man honom.
Bloggen skriver egentligen bara det här för att få publicera en bild föreställande en man som arbetar i rummet intill. Hans namn måste få vara en hemlighet men bloggen kan avslöja att han typ sköter det tekniska i em-kvalsändningen och skickar ut bilder och repriser till hela norra Europa. Bilden är tagen en minut innan avspark.
”Det gäller att vi kommer runt på kanterna och är först på alla andrabollar. Skål.”
loading...
Translate:
Bloggen är tillbaka
Efter ett antal dagars nedfrysning har det kryoniska teamet från Läkare utan gränser lyckats tina upp bloggen. Och den går direkt (trots Em-kval, mer om det senare) på knockout. Jag menar, läste ni kulturministerns uttalande om kultur? Att hon tycker att kultur är ett ord med negativ klang och att det borde bytas ut mot ordet underhållning…
Jösses. Har hon överdoserat på Odd Molly-koftor? Ett tydligare tecken på ignorans inför saker som inte alltid kan räknas i pengar är svårt att hitta.
Jag menar, jag är ju heller ingen frekvent gäst på Dramaten, Ingmar Bergmans Peer Gynt kan vara det sämsta jag sett sedan Airforce One med Harrison Ford, men jag är gladeligen med och betalar för att institutionen ska finnas. Och inte fan är nyklassisk musik underhållning, det är tortyr som får Viet Cong att skämmas. Men nog fan är jag med och degar. Det betyder nämligen också att den barnteater som jag gillar nånstans får stålar. När massans strömlinjeformade kultur (ja jag konsumerar också den) får bilda norm för vad som är framgångsrikt och som bär sig själv ekonomiskt, och inga andra värden räknas, då är vi riktigt illa ute. Ett rikt land måste ha råd att betala för det som försöker, och ibland lyckas, belysa viktiga frågor. Och viktiga frågor är banne mig inte underhållning!
Fotnot: Hela detta inlägg är skrivet i raseri och därmed fullständigt osammanhängande. Jag är arg som båda bröderna Birro tillsammans.
Förresten: Heja Sverige!
loading...
Translate:
Himmel över Berlin
Bloggen har utvecklat en svårartad dyslexi och ramlat ned i en egen grävd grop de senaste dagarna. Bloggen är arg på sig själv. Bloggen tänker klättra upp igen, på nåt sätt.
Senaste nytt: Bloggen är i Berlin och utövar sin egenartade form av det tyska språket. Åt pipsvängen med verb som styr dativ eller ackusativ eller både dativ och ackusativ.
En tysk berättelse: Första gången bloggen skulle träna med Hamburger SV var han naturligtvis ute i god tid. Han skulle träffa managern Herr Barske, en tysk gentleman med rötterna i det preussiska riket, på spelarnas parkeringsplats. Han var först där och kunde bara bevittna hur övriga proffs rullade in med sina blanka sportbilar. Samtliga småskrattade åt bloggens, av pappa köpta, blå mercedes från 1983. Herr Barske dök så småningom upp och tog med sig bloggen till omklädningsrummet. ”Jaså är det du”, flinade målvakten Uli Stein. ”Jag trodde det var nån turist som kört vilse”.
Sedermera skulle det visa sig att han hade mer rätt än han trodde.
loading...
Translate:
Om att gå in ordentligt i duellerna
Att idrottsmän understundom är lite för glada i flaskan kommer inte som en överraskning för någon, dristar sig bloggen att skriva. Men att förvärra en skada genom att på något outgrundligt sätt krocka med en drinkvagn på flyget, som nyblivna Manchester City-proffset Jerome Boateng lyckades med för några veckor sedan, tar nog priset. Det låter som något endast svenska hockeyspelare klarat av tidigare. Dagens lärdom: Försök inte glidtackla en drinkvagn om du har lite ont i knät.
loading...
Translate:
Två saker
Bloggen befinner sig vid en småländsk sjö och vill egentligen bara meddela två saker:
1. När Jakob Hellman kommer in i andra versen på Perssons Packs ”Tusen dagar härifrån” så gör han den främsta svenska sånginsatsen genom alla tider.
2. Växjö har utsetts inneha årets centrumkärna 2010.
loading...
Translate:
Om att åka upp ett snäpp liksom
En gång, på den gamla goda tiden, då den här bloggen var aktiv bollsparkeriarbetare befann han sig på ett avslutningskalas. Typ nån skånsk klubbs ungdomssektion, mitt ute i ingenstans bland snapphanar och banjospelare.
Jag stod där bakom ett skynke i en skolmatsal och blev presenterad med orden: ”LANDSLAGSSTJÄRNAN Niclas Kindvall.”
”Enda chansen att jag blir titulerad landslagsstjärna är om jag åker dit för rattfylla”, sa jag när jag klev fram i lysrörsljuset.
300 barn, 50 ledare och en rodnande ordförande tittade på mig som jag just landat mitt rymdskepp i deras by.
Jag vidhåller dock än i dag resonemanget och poängen är att det finns två sätt att göra ett karriärmässigt jättekliv:
1. Att faktiskt utföra någonting värdefullt.
2. Att råka i klammeri med rättvisan.
Varje gång kvällisarna drar på med nån idrottsutövare som kört bil efter sexton hotshots på Fridhemsplan eller dragit linor backstage på Ung08-festivalen så kliver vederbörande upp ett steg på berömdskalan.
Landslagsstjärnan är oftast nån som kom femma på 110 meter häck i Finnkampen och den allsvenska profilen är före detta bänknötare i Öster (nickade in 1-1 i smålandsderbyt mot Kalmar 1987. I Svenska Cupen.)
Dessvärre krävs det lite dignitet i straffskalan för att kvalificera sig. Därför kommer ni, kära eventuelle läsare, förmodligen aldrig förfasa er över löpsedeln: ”BUNDESLIGASTJÄRNA CYKLADE UTAN LAMPOR PÅ VÄG HEM FRÅN HAMMARBY SJÖSTAD”.
Och ej heller (under den pixlade bilden): Bragdguldvinnaren om sin nära släkting ”Han mår inte bra just nu”.
loading...
Translate:
Han är tillbaka
I slutet på nittiotalet vaknade alla (åtminstone nästan alla) allsvenska tränare upp samtidigt, mitt i natten, och vrålade i varsin kon: Friidrottsträning är framtidens melodi! Så även allenatoren i Malmö FF. Dagen efter inställde vi oss samtliga i MAI:s inomhushall precis bredvid stadion och drillades av en tvättäkta friidrottstränare. Det var sprintlöpning med liten fallskärm bakom, det var hopp över häckar, det var en jävla massa annat religiöst och atletiskt.
Min egen koncentration var dock någon helt annanstans (kan man skönja ett mönster här?). Jag kunde inte sluta kolla på den jättelika man som huserade i ena hörnet av hallen, bland skivstänger och annat tortyrliknande. Jimmy Nordin, mannen, myten, sångaren.
Kulstötaren som gick upp klockan fem varje morgon i flera veckor och spelade flipper. Detta under ett OS för att ställa in kroppen på en extremt tidig kvaltävling (som gick åt pepparn ändå). Jimmy Nordin gick muttrande omkring i sitt hörn och slängde med jämna mellanrum upp något som såg ut att väga som en mindre bil på raka armar. Sen gick han och muttrade i tio minuter.
Nu ska han göra comeback som kulstötare i SM. Vilket fantastiskt tillfälle att återigen plocka fram den optimala julsången.
Refrängen ”Jul, jul, fantastiska jul – Tomtens släde har fyra små hjul – Jul, jul, fantastiska jul – Fyra små alldeles runda små hjul” är svensk idrottshistoria.
Varsågoda, detta är kultur:
Jimmy Nordin – Fantastiska jul
loading...
Translate:
Gubb-insändare
Kära eventuelle läsare! När man blir en smula äldre blir man också en smula argare. Detta är en naturlag och gäller även denna blogg. Det finns alltid något att irritera sig blå i huvet på. I dagens avsnitt: Män som parkerar på cykelbanan medan de springer in och hämtar sin jävla kemtvätt.
Ibland är man ute och cyklar (en sanning på fler än ett sätt) med sin åttaåriga dotter. Hon börjar så sakteliga bli en duktig cyklist med uppmärksamheten mestadels riktad mot trafiksituationen och ej längre lika ofta mot den gulliga dvärgpudeln utanför seven-eleven. Hon får naturligtvis inte cykla på körbanor utan endast på cykelbanor som är tydligt avgränsade mot biljävlarna. Detta blir emellertid understundom ganska svårt när några av er tycker att det är helt okej att parkera på nämnda cykelbanor. Innebörden av er sinnessvaga lathet blir nämligen att hon (och jag) måste svänga ut i trafiken.
Ni ska alla straffas på följande sätt: Ni kommer att för resten av era usla liv tvångsmatas med samma massproducerade, äckliga och totalt näringslösa mat som serveras på våra ålderdomshem! Må ni överdosera på monosodiumglutamat!
Med vänlig hälsning en medborgare i sina bästa år
Nästa vecka: Hur kunde du få ett modepris? Du är en färgblind fashion-dyslektiker. (Närå, bara skoja)
loading...
Translate:
Dagens skönaste överdrift
Sidan 7 i DN Sport. Denna trötthetens bastion. En artikel om det pågående orienteringsvärldsmästerskapet. Emil Wingstedt gör sitt sista VM och därmed sin sista VM-start. Mikael J Nyberg avslutar artikeln med att referera till publiken i Trondheim, där den står och spanar mellan tallarna: ”En publik som, om Emil får som han vill, kommer att se honom bärga ett guld och frälsa en hel nation”. Frälsa en hel nation? Underbart! Boka Sergels torg! Boka Jas-plan som kan lågsniffa över den svenska truppen sittande på tåget hem!
loading...
Translate:
